stuterikry.blogg.se

 

Det allra svåraste beslutet, det som man vet att man måste räkna med att man måste ta, om man skaffar djur och vill dem väl. Det blir inte lättare för att man vet eller för att man varit med om det förut. Ibland tror jag nästan att det blir värre för varje gång.

 

Men nu är det gjort. Beslutet är taget, och det var det väl egentligen redan för ganska länge sedan. Men man måste ändå bestämma om när och om hur. Det är också gjort och genomfört.

 

Så nu står jag här med bara minnena och tomheten kvar. Muska, min fina fantastiska Muska finns inte mer. Jag kommer aldrig mer mötas av hennes hummande, vänliga, lite dova gnäggning eller hennes kloka, snälla blick.

 

Men det var bäst för henne. Det var dags.  När jag såg att hon stod ensam kvar i lunchhagen i flera timmar efter att de andra gått därifrån, och när jag såg hur korta och tunga hennes steg hade blivit. Det var jobbigt att ta sig fram. Hon började tappa position i flocken. Hon som alltid varit den självklara ledaren. Den som inte behövde strida för makten. Hon var så självklar.

 

Sista kvällen kom hon och ställde sig bredvid mig. Jag kände det som att hon tog farväl, eller kanske bad om hjälp. Hon kanske förstod att det var dags. Jag vet inte. Men jag blev nog lite lugnare i min förvissning.

 

Det kan låta känslolöst och kallt att sedan själv genomföra avlivningen. Det var inte självklart denna gång. Fast jag gjort det många gånger förr. Skulle jag orka det? Men till slut visste jag att jag ville ge henne det.

 

Så igår morse gick Peppe och jag ut i hagen efter att hästarna ätit frukost. Muska fick som vanligt morot när grimman kommit på, och mumsade förnöjt i sig en extra stor omgång. Iska följde med till grinden, men gick sedan tillbaka till flocken. Tyst och utan oro. Vi gick till gårdsplanen och en väntande hink. Hon åt, och hon var lugn och trygg.

 

Att avliva med bultpistol är dramatiskt för den som står bredvid. Ett hårt skott och sedan också blod. Men för Muska blev det så skonsamt man kan önska. Mitt i en tugga, utan att ens lyfta huvudet ur hinken, föll hon rakt ner. Välte sedan på sidan och redan i fallet var hon borta. Men hjärtat slog och blodet pulserade ner i snön efter sticket. Snart var allt stilla.

 

Inte ens från hagen hördes något. Kanske förstod de. Kanske inte. Peppe och jag stod kvar med minnena och tårarna. Vi har också två fantastiska döttrar till Muska kvar. Och många fina föl på andra ställen. Tack för allt du gav oss, Muska. Det finns ingen som du, och jag är glad att jag fick nästan 19 år med dig, sedan du flyttade hit som treåring. Om tre månader skulle du fylla 22, men då får vi fira minnena istället. Tack far, för den allra finast hästen, som jag fick av dig!